tjugofemte oktober
ensamheten är det värsta.. att vara ensam är det jobbigaste jag vet. att vara ensam får mig att känna mig så otroligt ensam helt enkelt. som om det är hela världen mot mig. ända sen jag flyttade hem har jag känt mig ensam har alltid haft någon vid min sida, visst jag har mina otroligt kära vänner men det är inte samma sak. denna ensamheten är annorlunda.
det händer titt som tätt att de kvällarna jag är ledig från jobbet att jag inte har någonting att göra.. ingen som kommer hit och håller mig sällskap och aldrig några sms. det är mycket som far runt i mitt huvud just nu och jag vet inte vad allt detta kommer leda till men jag kommer ta mig ur denna fasen starkare än någonsin det vet jag, för när jag väl är ute ur den vet jag hur det är att vara just ensam..
man har ingen att vara med de där ruggiga kvällarna när man ska mysa framför en film och bara ta det lugnt. man har ingen som kan trösta en och få en och känna sig så trygg som sin pojkvän kan i svåra stunder även om jag vänder mig till mina vänner när det är svårt blir det aldrig riktigt samma sak.
just nu lägtar jag bara bort till österrike, där jag och malin kommer jobba en hel del men även får åka så mycket snowboard och skidor så vi förmodligen kommer tröttna på det i slutet. men vad fan gör det? så länge jag slipper allt här i halsmtad och i sverige är jag glad. tycker den 20 december, klockan 07.05 kan komma snabbare än fort.